Kära Joan Didion,

Jag önskar att jag vågade skriva ett brev till dig. Ett handskrivet brev som jag skulle skicka till dig i ett kuvert av återvunnet papper. Dom är ju så vackra. Jag skulle skriva din adress med min nya penna som får min handstil att se ut som någon annans. Du skulle titta på brevet och tänka att det kom från någon med en vacker handstil, men jag är så dålig på att skriva på engelska och mot slutet ser man inte längre vad det står när jag skriver för hand. Så det blir inget brev. Det blir ett blogginlägg på svenska istället.

Häromkvällen rev jag omkring i huset letandes efter din bok Ett år av magiskt tänkande. När jag inte hittade pocketboken ägnade jag tjugo minuter åt att komma ihåg lösenord, hitta betalkort och till slut bli prenumerant på ljudböcker. Jag behövde verkligen läsa dina ord igen. Ett år av magiskt tänkande är min första ljudbok. Jag har tidigare varit väldigt skeptisk till ljudböcker. Tänkt att jag ska bli rastlös och att jag till slut inte skulle höra vad som sades. Tänk så fel jag har haft.

Det var längesedan någon läste för mig med inlevelse, kanske 25 år sedan, så jag visste inte att jag är en person som gillar ljudböcker. Nu vet jag. Jag har legat stilla i min säng två kvällar i rad och lyssnat på Agneta Ekmanner som läser om hur ditt liv förändrades på ett ögonblick, och hur orden har hjälpt dig genom och ur sorgen. Jag vill så gärna lära mig hur du gjorde för att tänka magiskt, för att kanske fungera igen. Alla andra verkar ha gått vidare, lämnat det som hände bakom sig, men inte jag.

Dina ord via Agneta gör mig alldeles lugn och trygg. För jag tänker att det är du som läser för mig, och jag lyssnar lika intensivt som mina barn gör när jag läser för dom. Men nu skriver jag till dig för jag skulle verkligen vilja veta hur du egentligen gjorde, för att tänka magiskt? Jag hör vad du säger, men jag skulle så gärna vilja veta mer.

Eftersom jag inte törs skriva direkt till dig ska jag titta på dokumentären The center will not hold, en gång till. Visst ger du lite fler svar där? Du har ju lärt mig så mycket om livet genom dina böcker, essäer och krönikor.

Kind regards,
Alexandra

PS Jag skriver på en text om självrespekt. Din krönika från 1961 är en ledstjärna! DS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s