eab88-img_9179

Jag har varit tillsammans med min man hela mitt vuxna liv. Nu i mars är det precis 15 år sedan vi träffades på utestället Draggen. Jag hade egentligen inte tänkt gå ut den där kvällen, men var inte svårövertalad. Jag som vanligtvis älskade att klä upp mig och sminka mig när jag och mina kompisar gick ut, drog på mig ett par jeans och en vit morfarströja. Några drag med mascaran och lite rouge. Det fick räcka.

Vi såg varandra i ett hav av dansande, svettiga människor med rödflämtande kinder, men det var först i garderoben som jag kände att jag bara inte kunde gå.
”Bor du på Teg”, frågade han när jag tog på mig min jacka.

”Ehm”, svarade jag och tänkte att det var väl självaste fan, att han säkert var kompis med min före detta pojkvän som jag precis hade gjort slut med.

”Varför undrar du?”

”Men bor du på Teg?”

”Ja”, svarade jag tveksamt och tänkte att jaja, det var det.

”Du är ju Brobruden!”

”Va?”

”Din jacka, det är du. Hallå det är ju Brobruden”, ropade han till sin kompis.

På väg därifrån fick jag veta att han brukade köra förbi mig när jag gick över Tegsbron, men att han aldrig sett mitt ansikte. Den mystiska tjejen på bron blev Brotjejen, som var jag. Vi gick över bron tillsammans den natten och sedan dess har vi hängt ihop. Inte för att jag var brobruden, utan för att vi kompletterar varandra. Vi har varit gifta i 11 år och har fått tre söta söner. Han plockar fram det bästa hos mig, och får mig att känna mig värdefull. Ett tag jobbade vi till och med ihop, och hade det inte varit på grund av yttre omständigheter, hade vi fortfarande varit kollegor. Vi är ett superteam, jag och min man.

Min bloggvän Peppe skriver om bröllop, skilsmässa och hur man gör för att hålla ihop. Jag tänker på hur jag och min man träffades tidigt i livet, blivit vuxna tillsammans och låtit varandra förändras och utvecklas. Hur vi hamnat i ofas och alltid hittat tillbaka, och alla dom där betydelsefulla småsakerna vi gör för varandra i vardagen.

Jag tänker på att det inte måste vara rosenskimrande och glittrigt jämt, att man kan få krisa tillsammans eller på varsitt håll utan att oroa sig över skilsmässa och att bli lämnad. Finns det en stark grundkärlek fixar man allt, så tror jag. Och så tror jag att det är viktigt att bli kär många gånger, alltid i samma person. Efter 15 år kan jag fortfarande få en pirrande känsla i bröstet när jag ser honom.

Tänk om jag inte hade gått ut den där kvällen för 15 år sedan…

IMG_2047.JPG

Jag älskar oss ❤

2 Replies to “Ett lyckat äktenskap?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: