”Jag visste att det skulle hända, det var oundvikligt, men jag trodde inte att det skulle bli så snart.”

Blott 17 år bestämde jag mig för att dra hemifrån, en sista gång. Jag var lika förväntansfull som skräckslagen. Fast övertygad om att det skulle lösa sig för mig, men ändå kände jag mig ensammast i världen.

Med känslorna all over the place och vassa tonårstaggar hade jag packat ihop mina tillhörigheter hemma hos mamma i Täby knappt ett år tidigare. Jag flyttade till pappa i Umeå för att straffa henne. Vi visste nog båda två att det skulle bli ohållbart hos pappa som levde sitt liv med sin beroendesjukdom, att löftet om att han inte skulle dricka mer var tomt. Hon lät mig gå. Så här i efterhand har hon sagt att hon förstod att det skulle hända, att det var oundvikligt, men att hon inte trodde att det skulle bli så snart. 

Under dom få månader jag bodde hos pappa separerade han och började dricka igen. Socialtjänsten hjälpte honom med en lägenhet. Där skulle vi bo. Pappa, jag och mina småsystrar. Jag måste fortfarande blunda om vi åker förbi lägenhetshuset på Mariehem, men jag minns att pappa gjorde sitt bästa för att det nya hemma skulle kännas som hemma. Ändå fungerade det inte. Jag lämnade mina systrar i lägenheten jag själv inte ville bo i. Det var svårt, och gör fortfarande ont när jag tänker på det, men jag behövde rädda mig själv.

Jag flyttade runt mycket i gymnasiet. På en madrass hos mammas kompis Annelie innan mamma ordnade ett krypin på KFUM för att jag skulle gå klart skolan. Jag minns så väl hur jag satt framför teven i Annelies lägenhet och såg flygplanen köra rakt in i tvillingtornen i New York. När det första tornet rasade sa jag till mig själv, i sann tonårsanda, att det var jag mot resten av världen. Jag flyttade in på KFUM men bodde mest hos min tonårspojkvän. Vi flyttade in till stan, bodde i lägenhet och låtsades vara vuxna. Det var fint, men så gjorde vi slut och jag hade ingenstans att bo.

Under alla dessa år har min mamma funnits i bakgrunden. Hon lät mig gå men släppte mig inte helt. Hon hjälpte mig att köpa min allra första bostadsrätt. En pytteliten men fin  lägenhet på 18,9 kvadratmeter utan dusch på Berghem. Mitt första egna riktiga hem.

Jag har tänkt mycket på hur dom här åren har präglat mig. Jag blev en överlevare. Det var stökigt, oroligt och fattigt, men samtidigt roligt, utvecklande och jag visste hela tiden att det skulle lösa sig. Det gjorde det också. Jag träffade min man, tog studenten med bra betyg trots allt och sju månader senare var jag gravid med vårt första barn. Mycket talade emot oss men här är vi nu, 15 år senare. Fortfarande lika kära.


Detta är en önskerubrik av Emmy.

4 thoughts on “”Jag visste att det skulle hända, det var oundvikligt, men jag trodde inte att det skulle bli så snart.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s