Det är nu det börjar brännas. Nu som föräldraskapet sätts på prov.

Kommer du ihåg hur det var? Utan omsvep och krusiduller bloggade jag om sömnbrist, förlossningsrädsla, amningsbesvär, treårstrots och könsroller. Allt det där man varnas för under graviditeten men som man tänker inte ska drabba en själv. Jag gjorde det eftersom jag förstod att vi behövde prata om det. Responsen på mina blogginlägg var enorm. Vi analyserade allt i minsta detalj, gav råd och stöttade varandra på min blogg ”Försök att inte se så snygg ut”. Det var tider det. 

Det är egentligen inte så konstigt att det pratas så mycket om bebisen och småbarnsåren. Det är en stor omställning att få barn och det tar tid att vänja sig vid rollen som mamma och pappa. Man känner sig ofta ganska tafatt, osäker och undrar om man verkligen gör rätt? Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför man inte pratar om sexåringen, eller nioåringen för den delen, i samma utsträckning som ettåringen? Vi har ett småbarn på fyra år, en tweenie på 9 år och en nybliven tonåring här hemma. Det är ju nu det börjar brännas, nu som föräldraskapet sätts på prov.

Hemma hos oss har vi lärt oss att omställningen från att vara småbarn till skolbarn. Det kan storma på ett sätt man inte förväntar sig. Sen kommer övergången från låg- till mellanstadiet och utan att man riktigt hinner med har ungen plötsligt skostorlek 43, växer snart om morsan och tycker snapchat är roligare än fredagsmyset i soffan.

Jag vet inte huuur många gånger jag har tvivlat på mig själv som förälder. Under en lång tid kände vi oss väldigt ensamma, men när vi började pratade med folk i vår omgivning om att ha stora barn kröp det fram att alla frågetecken inte är unikt för vår familj.
”Varför var det ingen som sa något om det här innan man skaffade barn”, var det en som sa och så kramade vi varandra.

Men det är förstås inte bara tufft. Tweenisar och tonåringar är lika ödmjuka som äventyrliga. De prövar gränser, men söker också samband och jämför likheter och olikheter. De gillar att fundera och undersöka hur saker och ting fungerar, vill lära sig och har många frågor att få svar på. Det är en spännande tid och jag blir stolt över våra ungar varje dag, men det är helt klart skönt att höra att man inte är ensam när stormen rasar eller när det är dags för ”Kalla kriget” igen.

Så nu vill jag efterlysa bra böcker om tonåringar? Är det någon som har gått en föräldrakurs om tonåren? Några andra goda råd till en nybliven tonårsmorsa? Dela gärna med dig av dina erfarenheter så kan vi peppa varandra, nästan som på öppna förskolan! ❤

17 reaktioner till “Det är nu det börjar brännas. Nu som föräldraskapet sätts på prov.

  1. Jag brukar säga att när de går in i tonåren är det bara att hänga med och hålla tummarna att de kommer ut som hyggligt folk på andra sidan. F’låt det var ingen hjälp jag vet! //morsa till söner på 20 och 22.

    Gilla

  2. Jag pratar mycket med min son som blir 13 i år. Försöker hitta på små utflykter som bara vi åker på, egentid, samtal i bilen, far och son hittar också varandra i små stunder där det bara är dom två. I dessa stunder kommer funderingar på livet, kompisar, skola fram. Vi prata mycket om hur man ska vara mot varandra och hur jobbigt och roligt det är på samma gång att vara i den här åldern. Hur liten man kan få behöva vara, trots att man är en ” tuffing”. Vi tankar i varandra tid, prat och kärlek. Det har vi alltid gjort med våra barn. Men nu känns det som om det är knappt om tid innan han väljer bort oss för något som är roligare. Vill ta extra vara på den här tiden. Dom är smarta, roliga och helt fantastiska i den här åldern. Men dom har så många funderingar och tvivel i sig. Livet på högstadiet är en tuff miljö för dom flesta. Man ska passa in socialt, inte sticka ut , vara på så många sätt..klara skolarbetet som nu blir tyngre. Jag hoppas att han känner att han kan komma till oss och prata om de mesta, att han fortsätter vara en bra kille som väljer att inte vara elak mot andra, som inte ser på tjejer på ett sätt som är kränkande och inte ok. Jag hoppas att våra samtal finns kvar inom honom. Att han har självkänsla och självförtroende att vara den han vill vara. Vi låter honom också vara ifred i sin tonårstrulighet. De är en balansgång. Det är så svårt att vara tonårsföräldrar. Har just rott iland med första som flyttade hemifrån nyss. Nu tar vi nästa 😁😥. ( herregud, vi har 4 till som vi ska ta oss igenom tonåren med) hm.. förtränger det oftast 😂. Lycka till! 🤗

    Gilla

    1. Ja, prata, prata, prata och även när dom inte verkar särskilt sugna så ta kontakt och hitta dom där stunderna. Jag tycker mycket om att lämna och hämta på barnens träningar, för då får man tid för just det. Du vet, mellanrummen mellan det som händer är ej att underskatta! Heja oss!

      Gilla

  3. RFSU världens viktigaste bok kan jag rekommendera att beställa. Våra har fått den när dom fyllt 13 år, om dom läser, vet inte men vet att dom har den. Har en 14-åring och en 16-åring hemma och som du säger VARFÖR pratade ingen om dessa år?? Å kurs kan man ju inte gå för det är mer om dom är på glid och behöver hjälp nä denna tid får man bara glida med och hoppas det går bra. Som någon ovan skrev så tror även jag på att tidigt bygga upp en relation till barnet som bygger på tillit och långa samtal för nu när dom är så här stora är det ju som att resonera med en vuxen 🙄 och man får ibland själv backa och tänka om. Är som du ung mamma och känner att det nog hjälper för man är pigg på nya saker fortfarande. Vi kräver att man hjälps åt hemma och det görs även extra saker utan problem. Är det ett nytt spel som ska inhandlas till datorn vill vi ha en genomgång vad det handlar om och vad man gör på det, då kan vi ju även tala om hur det går i spelet längre fram. Har det kommit nya filter till snapchat ja grattis kan lova dig att det är vi vuxna som blir försökskanin och alla skrattar gott! Tid tillsammans allihop eller med bara ett barn i taget är superviktigt så man hinner känna av läget för stunden. För nu är det ju mer fyra vuxna i hemmet och både maken och jag känner verkligen av -att lånetiden börjar ta slut. Herregud vad ska man göra den dag dom flyttar? DÅ behövs stödkurs om inget annat! (Panik bara vid tanken). Stora talade länge om gymnasium på annan ort och kan lova det var många tårar på toa över det men tack gode Gud valde han gymnasium hemmavid. Att samtidigt i detta med tonåringar och allt vad det innebär faktiskt ha tid/ork/lust att ta han om relationen som nu mer och mer blir bara VI och oceaner av tid att vara tillsammans. Är det VI mot framtiden? Vart ska vi bo när dom flyttar? Vad ska VI göra med tomt hus? Ja många tankar är det och på något sätt måste man nog låta det ta tid, tid att landa i ett nytt liv. Ett liv där ens älskade ungar förhoppningsvis är flygfärdiga och vältankade med kärlek så dom klarar sig bra i livet! Och de kvarlämnade föräldrarna åter vågar leva livet i vetskapen om att ungarna alltid klarar sig.

    Gilla

    1. Kärlek, krav och tid. Det är ju vad en tonåring behöver, och att tidigt bygga en fin relation ❤ Tänker också på den där tiden, att dom ska flytta hemifrån. Tur vi har minstingen…

      Gilla

  4. Jag kan rekommendera ”Familj
    Tonåringar : om livet med nästan vuxna barn” av Jenny Klefbom, som jag köpte i frustration när vår äldsta med buller och bång klev in i puberteten. I samma veva gick jag och min man en kurs (anordnad av kommunen) Cope – tonår. Fantastisk kurs. Egentligen så självklar och förnuftig. Kursen handlar i huvudskap om att bibehålla och bygga relationen med tonåringen och vi fick flera användbara tips med oss. Jag upplevde i bland att jag i ren frustration förlorade vuxenomdömet och fördes med i onödiga diskussioner som blev stora – verktyget SMIP (små men irriterande problem) har påmint mig om att hålla fokus på de stora frågorna, inte smip-frågorna. Idag är tonåringen 17 och vi har en fin relation. Det är spännande att följa henne och vi har lärt oss massor på vägen, framförallt om oss själva. Nu är ena brodern 13 och den andre 8. Misstänker att vi kommer åka med på helt andra resor med de här gossarna. För det är ju så att alla är olika och har olika behov. Men de däringa hormonerna har en tendens att flöda vilt under några år och då blir är det bra att hålla ta alla knep till hjälp så att man bibehåller sina relationer.

    Gilla

  5. Har inget boktips men känner igen. Min äldsta dotter fyller snart 12 (har två till, 7 år och snart 3 år). Det äe ljuvligt och underbart och utmanande. Det är suckar och eye rolls och förtroliga samtal och flams. Skrämmande och spännande på samma gång.

    Gilla

  6. Har en dotter på 15 och en son på 11. Mitt råd är kramar, kramar och lite kramar till. Nä så funkar det kanske inte…Men med kärlek, prat och mat kommer man långt. Att våga fråga. Att lyssna på svaret och på det som sägs mellan raderna. Ibland funkar en rak fråga om man vill veta men ibland får man lirka.
    Jag försöker att vara en vallhund. Som med trevlig ton leder dom mot vuxenvärlden. Det funkar ju inte alltid, herregud, jag vrålar på dom också såklart. Men att förklara varför man bestämmer som man gör, så blir oftast inte konflikterna så stora. Det är en mkt spännande bergådalbana, föräldraskapet 😀

    Gilla

    1. Med kärlek, prat och mat kommer man långt! Det tror jag verkligen på. Därför är middagen så viktig, en tid när hela familjen sitter ner och hinner se varandra, verkligen SE varandra.

      Gilla

  7. Måste tipsa om en superbra kurs som vi gick när vår son inte mådde bra i början av sin tonår. Det var en COPE-kurs om tonåringar som Råd&stöd och kommunen ger gratis. Finns förhoppningsvis runt landet. Där lärde vi oss det suveräna knepet S.M.I.P. nämligen SmåMenIrriterandeProblem. Allt handlar om att bygga relationer med sina tonåringar och det gör man långsiktigt. På vägen måste man SMIPa, dvs hoppa över tjatet över de små sakerna. Blöta handdukar på golvet, kläder slängda i hallen, smink i handfatet – vem äger problemet, du eller ditt barn. Och sen väljer man utifrån situation hur man agerar och om man ska ta en diskussion. Vi tog med oss väldigt mycket från detta och använder ofta begreppet SMIPa för att känna att vi kan välja konflikter istället för att som tidigare öppna dörren hemma och bara tjata på tonåringen. Idag har jag två tonåringar och en yngre. Vi jobbar på att hitta en balans mellan att släppa tjatet och ändå få hjälp hemma. En utmaning!

    Gilla

  8. Boken Storbarnsliv av den norske journalisten Guro Hoftun Gjestad. Anbefales på det varmeste!! Om det er mye med en hel bok på norsk, så google henne og les kronikken hun skrev i VG om akkurat det samme som du skriver – hvordan vi slutter å snakke sammen om de store barna. Hun fikk så mange delinger og kommentarer at hun endte med å skrive en hel bok om emnet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s