Precis som när jag födde vår tredje son andas jag bort hjärtklappningen, darriga händer och känslan av att vara obetydlig. Jag andas alldeles tyst genom näsan, nästan så att det inte hörs, och känner luften i lungorna.

Trots att jag har upplevt mycket i mitt liv har jag aldrig haft panikångest förrän efter käftsmällen i vintras. Det tog lång tid för mig att erkänna mig besegrad av min egen kropp, att den kan göra mig så illa när jag själv vill den väl. Tryck över bröstet, svårt att andas, svettiga lakan och hjärtat som bultar snabbt och hårt i bröstet. Kroppen krampar.

Jag önskar att jag kunde skriva att det var över nu. Att livet är fläckfritt, glittrande och magiskt lätt men riktigt så är det inte än. Min vän har lärt mig att inte bli rädd, för då blir det bara värre, så jag andas alldeles tyst för mig själv tills jag fyllt mig med ett nytt lugn.  Den medvetna andningen har blivit min räddning, och den tvingar mig att hjälpa mig själv upp igen.

Det här ingår i livet och se så Alexandra, snart släpper den där känslokrampen som vill göra dig rädd. Snart planar vågen ut. Fortsätt andas bara. Var snäll med dig själv.

Precis så tänkte jag när jag födde vårt tredje barn den där junimorgonen för 4,5 år sedan. Så fort jag hörde min egen andning hade jag redan börjat spänna mig, kämpa emot kraften som pågick och kroppen blev min egen fiende. Jag minns hur jag stannade upp direkt efter en vansinnig värk och bad tyst till mig själv om att orka lite till, att andas så tyst, så tyst. Några timmar senare föddes han, vår lintott som gjorde vår familj komplett och som genom sin födsel gav mig en lektion inför framtida prövningar.

För ett par timmar sedan andades jag tyst för mig själv igen. Ett av barnen satt i mitt knä och klämde min hand tre gånger. Det är vårt hemliga språk för Jag älskar dig. Vi var i ett rum fyllt med fyra generationer av människor. En hade levt ett helt liv och vi var där för hans skull. En har fortfarande massor av mjölktänder att tappa, och en annan har jag inte träffat på ett halvår. Vi var livet och det gjorde mig lika lycklig som skräckslagen. En påminnelse om att påminna sig själv om allt vackert i livet, och om att åtminstone försöka leva mer i nuet.

5 Replies to “Breathe.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: