Tidigt under julaftonsmorgon knäböjde jag vid min mobil. Jag anade vad som hade hänt, men när sanningen örfilade mig knuffades jag ur min trygga verklighet. Kanske stod jag vid fönstret i vardagsrummet när polisen berättade för mig att det såg ut som om han sov. Kanske satt jag i soffan, jag vet inte.

Vad jag vet är att jag frågade polisen om det inte kunde vara så att han sov väldigt, väldigt tungt – att han inte var död på riktigt. Man vet ju aldrig, för hur kan man ha mage att ringa mig på julaftonsmorgon och påstå att pappa var… Att pappa är död.

Pappas promenad mot avgrundens avgrund började i somras när han tog det första återfallet. Under hösten, mitt livs svåraste, har jag suttit bredvid hans trötta kropp på akuten och bett till en gud jag inte ens vet om jag tror på. Jag har vakat över honom på den slutna vårdavdelningen och försökt förstå hur det kunde gå så snett. Varför drabbades just min pappa av den svåra sjukdomen? Varför skulle just hans liv vara så svårt att han inte orkade leva?

Jag var förberedd på att den här dagen skulle komma, att jag skulle knäböja vid min mobil och ta emot det svåra samtalet. Höra orden, sluta ögonen och låta kroppen sörja. Vi har pratat så mycket om livet, om döden, om tro och vår trasiga relation den här hösten.
”Tänk att det finns något så starkt som gör att man väljer bort sina barn”, var bland det sista han sa till mig.

Jag var beredd, men jag var inte beredd på att det skulle hända just nu. Det fanns så mycket jag ville säga till honom och så mycket som kunde sägas. Vi hade inte avslutat vårt samtal om gudstro men mest av allt vill jag veta varför han längtade så efter dödsriket?

I natt var vi på Julnattsmässan där församlingen bad för pappa, för mig och mina syskon, hans vänner och för att vi ska orka vidare. Jag satt bredvid min man i kyrkbänken och lyssnade på för mig vilt främmande människor som bad för pappa och då fylldes jag av ett inre ro. Pappa har det bättre där han är nu ty hans sista tid i livet var inte ett värdigt liv.

Under de sista mörka månaderna har han kämpat för att orka. Han åkte in och ut från psyket som en jojo men blev gång på gång hemskickad med en burk tabletter. Jag vet att han inte var rädd för att dö, vilket gör min sorg mycket lättare att hantera.

Min pappa blev 46 år och lämnar fyra barn och två barnbarn efter sig. Han dog på julaftonsmorgon 2007 efter att ha levt sida vid sida med ett livslångt missbruk. Nu ska rättmedicin obducera hans skal, sen ska vi begrava honom och ta farväl. Det här får bli slutet på min berättelse om den vedervärdiga folksjukdomen, som kan drabba vem som helst oavsett klasstillhörighet, kön eller ålder.

Till er som jag inte ringt, ring inte än. Jag ringer er när jag orkar. Jag vet att ni bryr er, men just nu… Just nu vill jag bara vara och få vara i fred.

2 Replies to “För precis tio år sen skrev jag”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: