Decennier av tystnad räckte.

Andras berättelser blir bränslet och får oss själva att våga berätta om det som tynger oss, eller det som omöjligt går att förstå. Se bara på kraften i #metoo som på någon vecka blev ett globalt uppror tack vare modiga kvinnors berättelser.

Många av oss som har varit aktiva i sociala medier det senaste decenniet har på sätt och vis fört kampen mot tystnadskulturen. Genom våra texter och bilder visar vi nyanserna i ett liv. Visst har vi alla något att skydda, ett inre som vi inte vill eller kanske ska dela med oss av, men vi bloggare vet att det händer något när vi berättar om det som skaver och gör ont. Öppenheten gör att vi kan prata om det som är något att prata om.

Titta bara på Krickelin som berättat om sin tunga vår eller Ditte Svanfeldt som visar att annorlunda är okej. Hon har en dotter som har en svår cpskada och är multihandikappad, vilket gör att vardagen  består av extra höga toppar och dalar. Själv har andras berättelser och min erfarenhet av att blogga om det som skaver inspirerat mig att våga berätta om min depression. Jag blev så knäckt, av två personer jag litade på, i vintras att jag haft svårt att resa mig igen. För att bli frisk behövde jag prata, kramas och äta medicin.

Det finns fortfarande människor som inte ser det modiga i berättelserna, utan tycker att det är fööör självutlämnande. Jag tänker på en krönika som jag fick höra om för ett par månader sedan. Krönikören ifrågasatte behovet av att dela med sig av sitt liv i sociala medier. Jag hittar tyvärr inte krönikan, men jag minns känslan jag fick när jag läste den och visste vilka som hade delat den i sina egna flöden.

Krönikören förstod inte behovet av att dela med sig av allt som händer. Vissa saker ska man behålla för sig själv, tyckte han, och har väl en poäng men vem vinner på att vi är tysta? Hur ska vi då kunna lära och stötta varandra? Jag hoppas att krönikören tänkt om nu. Titta bara på vad som har hänt efter #metoo och alla efterföljande upprop där vi enas och ställer oss sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället. Nu ska skulden läggas där den hör hemma. Nu får det vara nog.

Decennier av tystnad räckte. Nu hoppas jag på förändring men också att vi kan fortsätta vara öppna med varandra, och hjälpa varandra att visa nyanserna i livet. Det går upp och ner, men alltid framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s