Har man vuxit upp strax under en missbrukares vingar vet man att risken finns att ens förälder dör, men det innebär inte att det blir lättare att hantera sorgen när ens pappa dör alldeles för tidigt.

I kväll ska vi tända ljus för min pappa i minneslunden. Mina barn som inte kände sin morfar gör det med stor vördnad. För en död morfar är också en morfar. Trots att barnen knappt kände honom, två av dem var inte ens födda när han dog, har min pappa blivit något av en legend här hemma.

Min pappa dog på julaftonsmorgon för tio år sedan. Kvällen innan monterade jag och min man en brandstation i trä som vi egentligen inte hade råd med, och jag funderade på om jag skulle ringa pappa och fråga hur han skulle fira julafon. Jag ringde inte. Morgonen därpå knäböjde jag vid min mobil.
”Det är över nu. Han är död. Dom hittade honom…”

Kanske stod jag vid fönstret i vardagsrummet när polisen, som jag krävde att få prata med, berättade för mig att det såg ut som om han sov. Kanske satt jag i soffan, jag vet inte. Vad jag vet är att jag frågade polisen om det inte kunde vara så att han sov väldigt, väldigt tungt, att han inte var död på riktigt. Man vet ju aldrig, för hur kan man ha mage att ringa mig på julaftonsmorgon och påstå att pappa var… Att pappa är död.

Vreden i mig när telefonen ringde och hon sa att pappa är död går inte att beskriva med ord. Jag förstår fortfarande inte hur de vågade ringa sådär tidigt på morgonen. Tänk om jag hade varit ensam hemma och inte haft någon som fångade upp mig när jag sjönk rakt ner i tomheten. Det hade varit förödande. Jag antar att även poliser har svårt att hantera människor i kris, att det där och då kändes rätt att låta en anhörig ringa mig och droppa nyheten om hans död.

Det var julafton, barnens högtid, och vår äldsta son vaknade till en upp och nedvänd värld. Min mamma hade sagt åt mig att säga sanningen, att jag var ledsen eftersom min pappa hade dött under natten, så vi sa som det var. Han lade sig nära mig, smekte sin hand över min kind men efter en liten stund drog han sig därifrån. Mina tårar skrämde och det stora paketet lockade.

Julafton pågick med julgran, klappar och julskinka och jag kände mig alldeles tom. Vid midnatt bad församlingen i Stadskyrkan för pappa, mig och mina syskon för att vi skulle orka vidare. Jag satt bredvid min man i kyrkbänken och lyssnade på för mig vilt främmande människor som bad för min pappa och jag fylldes av inre ro. Jag förstod att pappa har det bättre där han är nu. Han levde ett hårt liv och de sista mörka månaderna kämpade han för att orka. Han åkte in och ut från psykiatrin som en jojo men blev gång på gång hemskickad med en burk tabletter.

Min stora skräck var att pappas vänner inte skulle våga sig till begravningen. Jag ville att alla skulle känna sig välkomna oavsett tillstånd.
”Fan, ta en sup om du måste men kom och hedra din vän. Var där. Pappa skulle varit där för dig.”

Pappa fick en fattigmansbegravning, mer än så hade vi inte råd med. Kyrkorummet fylldes av en brokig skara människor. En musiker, som socialtjänsten till slut bjöd på, sjöng Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå och prästen sa som det var, att pappa hade levde med en beroendesjukdom och den sjukdomen tog hans liv.
”Utan alkoholen och drogerna skulle Pär med all sannolikhet fortfarande varit vid livet. Missbruket och drogerna berövar oss förståndet så att vi inte längre kan se klart. Det är lätt att gå vilse i sig själv, och börja tro att sjukdomen är ens eget fel. Och att vi därför också ska vara vår egen läkare. Med det, i stort sett, oundvikliga misslyckandet följer skam. Återfallet är ett känslomässigt nederlag. Tänk att det fanns något som är så starkt att jag har valt bort mina barn, har Pär sagt till en av sina döttrar.”

Jag var den dottern. Jag hade fått veta att man kunde sjukskriva sig om man förlorat någon som står en nära, men när min lärare bad mig att komma ut till skolan även om det kändes som om jag höll på att drunkna gjorde jag det. Jag minns också hur jag låste in mig på en toalett i radiohuset när en rättsläkare ett par veckor senare ringde upp för att berätta dödsorsaken, att hans kropp inte hade orkat med alkoholen och drogerna mer. Efteråt tokade jag tårarna och knåpade ihop ett kort nyhetsinslag. Det var inte lätt, men jag hade något att hålla fast vid, och det kanske var det som fick mig att inte gå sönder bit för bit av sorgen.

Fylld av mitt eget drama drog jag igång processer jag inte orkade hantera. Jag var rasande över att min pappa hade fått knarka ihjäl sig utan att någon hade brytt sig. Han hade fått gå ner sig utan att samhället hade reagerat. Det sociala skyddsnätet hade inte fångat upp honom och det skulle någon få betala för. Jag fick aldrig någon rättvisa, men en dag i maj cyklade jag ifrån ilskan. Jag var på väg hem från jobbet och en person jag såg upp till hade precis sagt till mig att min röst fick henne att vilja lyssna. Jag var fylld av livet och någonstans på väg hem lämnade jag den första tunga sorgen bakom mig och det kändes som om jag faktiskt vågade tro på att jag skulle bli glad igen. Jag stod vid ett rödljus när jag upptäckte hur lättad jag kände mig och det första jag gjorde var att ringa min bästa vän som kramade om mig hårt när jag kom hem en liten stund senare.

Det är tio år sedan pappa dog och hur gärna jag än vill hålla fast vid minnet av honom är hans konturer inte lika tydliga längre. Det är väl så det fungerar, gissar jag. Man minns människorna man har älskat, men fyller livet av nuet.

6 Replies to “Dagen då döden kom.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: