Drömjobbet.

IMG_1246
Mitt första arbete var ett klassiskt växla tid mot pengar-uppdrag. Jag var 15 år och packade välkomstbrev och registrerade telefonsamtal i ett datasystem efter skolan. Det var kanske inte det roligaste jobbet, men jag kände att jag gjorde något meningsfullt. Min lilla insats spelade roll för den stora hjälporganisationen som skapade bättre förutsättningar för barn runt om i världen.

Jag tror att det arbetet satte färdriktningen för min karriär och hur jag ser på att arbeta, det måste kännas meningsfullt. När jag jobbade som kafébiträde gav jag gästerna avkoppling och gott fika. Som butikssäljare hjälpte jag kunderna till en lyxigare tillvaro. Som projektledare i insamlingskampanjerna fick jag teamet att utvecklas som säljare, vilket gav välgörenhetsorganisationerna större möjligheter. Som skribent skrev jag texter som fick läsaren att känna, eller det var åtminstone min ambition. Jag gjorde mitt allra bästa för att ge lyssnarna en roligare morgon när jag var programledare i radions morgonshow. Som marknadschef på en Sverigekedja skapade jag en stark kommunikation som lever vidare fast det är ett år sedan jag slutade. Nu arbetar jag på en kommunikationsbyrå som skapar starka norrländska varumärken genom tydlig strategi och mycket passion. Jag får vara med och skapa kommunikation som känns i magen och gör så att företagen växer.

”Jag bryr mig inte om hur du förtjänar ditt levebröd. Jag vill veta vad du brinner för – och om du vågar drömma om att få möta ditt hjärtas längtan. Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du är beredd att riskera att framstå som en dumbom – för kärleks skull, för dina drömmars skull, för det äventyr det innebär att leva.”

– Oriah Mountain Dreamer

Med nästan 20 års erfarenhet från olika branscher ser jag att jag tidigt hittade min plats, och att jag fortsatt i den färdriktningen. Jag ska jobba med inspirerande och motiverande kommunikation som får människor och företag att växa och vilja bli ännu bättre på det dom gör. Då mår jag som bäst. Oavsett om jag serverat kaffe eller haft en prestigefylld titel har jag känt mig viktig på jobbet, att jag gör gott för andra. Så för mig handlar Drömjobbet inte om en specifik plats eller ett visst uppdrag. Det handlar utveckling – min egen och andras.

Lästips i ämnet The Kinfolk Entrepreneur – Ideas for meningsfull work.

Det här var en önskerubrik av Beatatjata.  

My Valentine.

IMG_2881.JPG
Min man som även är min bästa vän. Vi träffades tidigt i livet och har alltså blivit vuxna tillsammans, hamnat i ofas och hittat tillbaka men framför allt har vi låtit varandra förändras och utvecklas. Efter 15(!) år tillsammans är vi väldigt tajta och fortfarande lika kära ❤

Kort bokenkät – På drift.

680_PressImage1

”Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?”

1) Vad heter boken du läser just nu?

På Drift av Marianne Lindberg De Geer.

2) Hur långt har du kommit?
Sid 97.

3) Beskriv boken med tre ord.
Läsvärd och drabbande.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
Hittills en stark 4.

 

Den där måndagen.

Scenen när jag sätter mig i den iskalla bilen och inte kunde komma ihåg vägen hem, spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag ville gråta men kunde inte. Jag ville skrika men hade ingen röst. Min mans ord i telefonen fick mig att komma ihåg vart hemma är så jag körde hem, och låg raklång i sängen i flera dagar.

Min läkare berättade för mig att känslomässiga kriser kan utlösa samma fysiska reaktioner som vid ett rån eller trafikolycka. Det låter så dramatiskt, men det var precis så för mig den där måndagen för precis ett år sedan. Jag minns hur min man skyndade sig hem och smekte mig ömt över kinden. En vän tittade allvarligt på mig några veckor senare och sa att jag skulle få igenom en slags sorgprocess med alla sina tydliga faser. Jag har varit rasande, ledsen och sårad. Jag har bett om hjälp, fått medicin, pratat. Jag har låtit håret växa ut, färgat det mörkt och försökt återgå till mitt ursprungsjag. Jag har börjat skriva igen. 

Så snabbt kan det kan vända i ett liv. Jag tänker på den där morgonen innan jag gick in i det dunkla konferensrummet och mötte två personer som tappade färdriktningen. Det hade varit en helt vanlig morgon i vårt lilla fejktorp med utspilld mjölk på bordet, tjat om frukost och tandborstning. Det var saltvattenspray i håret, omaka strumpor och borttappade vantar. Jag kramade pojkarna innan dom sprang till skolan, precis som jag gör varje morgon. När vi sågs igen på eftermiddagen var allt annorlunda, och nu vet dom vad en depression är.

Det går ju inte att dölja att man är ledsen och mår dåligt. 

Ibland önskar jag att jag vände i dörren när jag insåg att förutsättningarna var ändrade, men jag gick in och det går inte att göra något åt idag. Det finns väl en mening med det, gissar jag:

Sanningen.

Ett år har gått. Mycket har hänt, framför allt inom mig. Jag kan inte vända blad och gå vidare, men jag vill framåt.

Vår slarviga trädgård.

Ett paradis är en trädgård där
man kan gömma sig för att vila, leka
och lukta på blommorna. 

Där ska finnas jordlöpare, sticksländor,
nyckelpigor, blomflugor, ollon, malva,
backnejlika och timjansmattor. 

Ett paradis är en trädgård där man kan
ha det lite lagom skräpigt, så att
igelkottar och barn trivs. 

Där ska finnas gläntor och mörker
och snårig undervegetation till alla fåglar.
Förmultnande löv ska ligga under buskarna. 

Ett paradis måste ha skrovliga stammar
och trädkronor som skuggar.
Där ska helst också finnas porlande vatten. 

Men sedan är jag nöjd. 

Manifest av Sanna Töringer.

Vi har också ett paradis, en stor lummig och uppvuxen trädgård där igelkottar bor under altanen och sörplar vatten ur trädgårdsdammen. Dit barnen tar sina vänner för att hoppa studsmatta, gunga i hängmattan och hoppa genom vattenspridaren under sommarhalvåret.

Om kvällarna går jag barfota i det nyklippta gräset och plockar in yviga buketter. Vi sitter på baksidan i kvällsolen och hör livet pågå. Barn som svischar förbi med sina kickbikes, tonåringar som vrålar på skoltaket och hundägaren som berömmer sin hund som går fot. Ingen ser oss bakom det höga staketet och de vildvuxna buskarna.

Det är mycket jobb med vårt paradis, och i år behöver vi beskära äppelträd, tunna ut syrénbuskar och plantera två stora rabatter som vi grävde upp i fjol. Vi funderar också på hur vi ska göra med den stora trädgårdsdammen, är den kanske lite väl stor? Skulle vi kunna ha något annat där och nöja oss med den lilla trädgårdsdammen och bäcken? En sak är i alla fall säker, och det är att det finns ingen annan trädgård som vår.

Här finns fler bilder från vår trädgård. 

Jepp, feelings are a lot of work.

IMG_1550-2-768x768.jpg

Ibland kan jag bli så trött på min hjärna och hur den håller på. Jag vet att den håller på att repa sig efter depressionen, och att jag måste ha tålamod men det är påfrestande att ha en hjärna som motarbetar mig när jag vill den väl. Jag måste ofta stanna upp och säga åt mig själv att sluta, att det inte tjänar någonting till att älta eller vara ledsen.

Som du håller på. Du kan ändå inte göra något åt det där. Släpp det.  

Och jag släpper det, för en stund.

Jag fick tips om att läsa Elin Rencks blogg, och framför allt blogginlägget Gökboet. Hur hon precis som jag vill ta kontroll över sitt tankemönster. Bland kommentarerna finns så många berättelser om igenkänning, hjärnspöken och ångest.

Så många modiga kvinnor som tack vare Elins berättelse lättar på hjärtat och berättar precis hur det är. Det går upp och ner, men alltid framåt.

Att läsa alla dessa berättelser om hur livet kan se ut fick mig att känna mig ännu säkrare på mitt mål med mitt eget skrivande och hur viktigt det är att prata om både det fina och fula i livet. Jag vill att vi ska kunna prata om hur vi tar hand om vårt inre med psykolog, kurator, antidepressiva tabletter och sömn precis lika naturligt som vi pratar om plankan, joggingskor och cirkelträning för att få starkare muskler och bättre flås.

Några av oss måste visa vägen och jag är beredd att ta den rollen. För jag vill att mitt avtryck på Internet ska kännas i magen, och inte bara vara en polerad yta. Det ena behöver inte utesluta det andra, så den här bloggen kommer jag fylla med livet.

Tack för att du läser ❤

 

Det här är det viktigaste jag lärt mig.

F1871882-14B2-4553-98D9-EFF9532F2CD8

På pappret var jag framgångsrik. Jag styrde mitt eget liv och sa upp mig från mitt jobb som marknadschef på en Sverigekedja utan att ha ett nytt jobb att gå till, för att jag kunde. Det gick knappt tre veckor så hade jag ett nytt jobb på en kommunikationsbyrå. Efter ytterligare någon månad blev jag tillfrågad om jag även vill sitta med i ledningsgruppen för det snabbväxande företaget.

Vad få visste var att jag kände mig tillintetgjord och värdelös, och att jag egentligen hade flytt för att rädda mig själv.  Jag orkade knappt stiga ur sängen på morgonen, träffade inga vänner och grät mig till sömns. Jag hade ingen energi och blev samtidigt rastlös och kunde inte koncentrera mig mer än fem minuter i taget. Läsa en bok eller längre text var omöjligt, bokstäverna och orden flöt ihop på pappret.

Jag har upplevt mycket i mitt liv men den prövning 2017 var för mig har jag fortfarande svårt att smälta. Jag blev sjuk, men det syntes inte utanpå. Det tog lång tid för mig att erkänna mig besegrad av min egen kropp, att den kan göra mig så illa när jag själv vill den väl. Tryck över bröstet, svårt att andas, svettiga lakan och hjärtat som bultar snabbt och hårt i bröstet. Kroppen krampar. Plötsligt var jag inte längre den starka, drivna och utåtriktade personen. Jag var ett äppelskrutt utan fruktkött.

Till slut insåg jag att jag inte kunde bli frisk på egen hand. Jag behövde be om hjälp.

Läkaren konstaterade ångest och depression efter en krisreaktion, och sedan dess har jag ätit antidepressiv medicin. Det blev min räddning. Det och stödet från min man, familj och vänner. En efter en slöt dom upp vid min sida och med kärlek, förståelse, krav, humor och självklarhet har dom hjälpt mig upp igen. Idag mår jag bra, men jag är ärrad.

Det viktigaste jag har lärt mig under det här året är att våga visa mig sårbar. Jag har inte velat hålla uppe någon fasad utan försökt vara så uppriktig som det går. Livet är vackert, men ibland är det stökigt och det är okej. Jag tror att vi måste göra det enklare att våga be om hjälp när det stormar genom att prata mer om hur livet faktiskt ser ut. Därför får du läsa det här blogginlägget. För att vi måste våga prata om både det fina och fula i livet.


Det här var en önskerubrik av Ewa.