Hur blir jag enklast en träningsmänniska igen?

Vad skönt det vore om min kropp kunde träna sig själv. Jag ser framför mig hur jag lämnar in kroppen någonstans där den kan lyfta vikter, springa på löpband och stretcha ordentligt efteråt. Viktigt det där med stretching så träningsvärken inte blir övermäktig. Under tiden sitter jag och gör något annat, typ dricker kaffe och bläddrar i en tidning.

Jag har funderat på hur jag enklast kan bli en träningsmänniska igen sen jag stod på vågen hos min läkare och såg vad kombinationen sorg, hjärntrötthet och stukad fot kan göra med en kropp. Nog har jag märkt att jeansen sitter tajtare, att jag inte kan använda vissa blusar, men att jag skulle räknas som överviktig enligt BMI-kurvan förvånade mig. Hon oroade sig också över att jag fått högt blodtryck av all sorg och stress. Kanske kunde jag börja tänka på vad jag stoppar i mig? Och när foten har repat sig efter den våldsamma stukningen då ledband slets av vore det ju bra om jag började träna. Vad jag tränar och hur spelar ingen roll, bara jag börjar röra på mig. Det kommer göra gott, sa hon och log uppmanande.

Egentligen vill jag inte börja träna för att gå ner i vikt. Jag vill ju vara lika medveten och hälsosam som alla er andra som börjar träna för att bli starka och hälsosamma. Jag har i smyg läst på om viktnedgång, dieter och bantning men det är inget för mig. Det låter så himla tråkigt, men också med risk för att jag skulle känna mig misslyckad om jag inte orkade hålla igång en diet. Därför behöver jag komma på hur jag kan bli en träningsperson igen, inte hur jag går ner fem kilo på några dagar för att min läkare ska bli glad nästa gång vi ses.

Långa skogspromenader, strövtåg över slätten eller kanske yoga hemma på mattan. Det låter så präktigt att jag får ont i kroppen av tanken. Jag behöver något helt annat. Jag behöver åka till ett gym, träna i 30-45 minuter, stretcha lite och åka hem. För det behöver jag ett gymkort och ett träningsperson för en trött person. Det var lätt ordnat.

Träningskort CHECK
Rimligt träningsschema CHECK

Måndag: Jag behöver inte träna.
Tisdag: Cykla, ro eller gå på en sån där trampmaskin.
Onsdag: Jag behöver inte träna.
Torsdag: Nån form av cirkelträning.
Fredag: Jag behöver inte träna.
Lördag: Jag behöver inte träna.
Söndag: Cykla, ro eller gå på en sån där trampmaskin.

Så ska jag hålla motivationen uppe:

Om det är något jag har lärt mig av att börja träna igen och igen och igen så är det här det enda som fungerar för mig:

Jag gör det ändå.

Som Linna Johansson skrev i sin träningsskola är Jag gör det ändå ingen vrålande apa som säger åt mig vad jag ska göra. Jag gör det ändå är min egen röst, den där inre rösten som tar hänsyn till min motvilja, till och med förstår den.

Wish me luck!

 

Barnets kanske lyckligaste tid?

I den där kalaskulan låg mellansonen och skvalpade för precis tio år sedan. Några veckor senare tog han kejsarvägen ur min mage i en operationssal. Han föddes med en publik på tio, elva personer och det finns något rörande i att han än idag trivs bäst i sällskap av familj och vänner. Då känner han sig trygg.

Bild 3
Mörkt hår, svarta ögon och vägde lite mer än två mjölkpaket.

Den här graviditeten var en omvälvande tid för mig, men också helande eftersom mödravården lät mig bestämma över min egen kropp. Min första förlossning, och tiden efter den, var präglad av mycket rädsla och oro, och jag kände ett starkt behov av att få en annan upplevelse av att föda barn. Vi behövde aldrig strida för min vilja, mödravården stod på min sida, och så föddes den mörkhåriga bebisen hösten 2008 i en operationssal som bubblade av förväntan. Vi var alla där för att hjälpa en ny människa till världen – en son, en bror, en medmänniska, en världsmedborgare.

Om ett par veckor fyller han tio år och jag tänker på det hans mormor sa om barnets kanske lyckligaste tid. I gränslandet mellan småbarnsåren och tonåren får barnet det bästa av två världar. Barn i den här åldern tar och får också mycket frihet, men kan samtidigt krypa upp i föräldrarnas knä och vara liten igen. Som förälder visar jag att jag finns här med all min kärlek, och att jag litar på honom. Och så är det ganska skönt att ha stora barn som fixar mycket själva i vardagen – komma ihåg gympakläder, cykla till träningar, städa rummet, hjälpa till hemma osv. Småbarnsåren sägs vara dom bästa, men att ha stora barn är… snäppet bättre. Om det nu går att jämföra?

Plus att jag inte oroar mig särskilt mycket över att han håller på att bli stor på riktigt. När han var fyra år lovade han ju att han ALDRIG ska flytta hemifrån… Hehe.

Är det värt det?

Alla dessa små onödiga fulköp som vi alla klarar oss utan. I mitt fall handlar det framför allt om snittblommor, inredningstidningar och kläder som jag skulle klara mig lika bra utan. Jag håller på att ta fram en strategi för att avstå, och på så sätt spara på miljön och samtidigt få mer pengar på bankkontot.

Jag och en kompis pratade om många bäckar små-sparande. Ofta vill man spara stora summor, men att det faktiskt också lönar sig att spara mindre summor. Vi pratade om att starta varsitt sparkonto för många bäckar små-sparande och använda pengarna till en gemensam upplevelse om något par år. Genom att avsätta en udda summa på 169 kronor, som en fin bukett kostar, har jag 4 000kr på kontot om två år.

Nu vill jag utveckla det genom att översätta allt jag vill konsumera i arbetstid. Om jag råkar hamna mitt bland lockande vackra hortensior, anemoner, rosor och eukalyptusblad i blombutikens kyldisk ska jag inte sucka åt mig själv, och ge mig dåligt samvete, istället ska jag snabbt räkna ut hur mycket jag måste jobba för att köpa en vacker bukett.

Eftersom jag ser det som att jag hyr ut min hjärna och tankeverksamhet har jag givetvis sett till att ta bra betalt för det också. Jag är väldigt stolt över min lön, men jag är mindre stolt över hur jag oftast spenderar den. Genom att räkna ut hur mycket jag tjänar per timme kan jag enkelt översätta hur mycket det jag vill köpa kostar i arbetstid och ställa mig den enkla men viktiga frågan – är det värt det? I de flesta fall kommer jag komma fram till att det inte är värt det.

Så hur räknar man ut vad man tjänar i timmen? Om jag har förstått rätt brukar man räkna att en heltid är 172 timmar i månaden. Det delar du din månadslön med för att få fram timlönen (månadslön/arbetade timmar per månad=timlön). Kanske jobbar du deltid, då får du utgå från den procenten av heltid som är 172tim/mån. Så kan du få fram din timlön. Rätta mig gärna om jag har fel, matematik var inte mitt starkaste ämne i skolan.

Efterlyser dina bästa skönhetsknep.

Stod framför badrumsspegeln i morse och försökte dölja de mörka ringarna under ögonen med en alldeles för ljus concealer. Avstyrde ett tjafs om vem som skulle spotta ut tandkrämen först och funderade på om någon skulle lägga märke till att huden under ögonen skiftade i femton nyanser av grönt. Orkade inte bry mig och drog några drag med rougeborsten för att inte se alldeles för blek och tunnhudad ut.

Jag vet att ingen annan ser det jag ser (en väldigt trött människa), men just nu skulle jag verkligen vilja kunna mer om smink och skönhetsknep. Det kanske låter lite väl fåfängt och världsfrånvänt att tro att jag skulle känna mig piggare om jag såg piggare ut när jag mötte min blick i spegeln. Ta en promenad istället eller börja motionera, kanske du vill skriva, men så var det ju det där med min skadade fot och även om jag kunde gå skulle jag oroa mig över att jag inte skulle orka gå hem igen. Det är så det är just nu.

Har du några skönhetsknep som får dig att känna dig piggare, även fast du inte är det? Kan man sminka sig pigg? Borde jag skaffa en ny parfym som piggar upp? Färga ögonbrynen? Skaffa lösögonfransar (helst inte)? Please help.

Nämen usch, nu ångrar jag lite att jag är så här fåfäng offentligt. Det är kanske bäst att bara vara det framför badrumsspegeln? Men som Mia Skäringer sa i trailern till sitt nya program om kroppshets så är man ju mindfucked. Är vi inte det allihop? Ånej nu har jag trasslat in mig och borde kanske radera allt, men jag låter det vara kvar så kan vi prata om det om det inte finns några skönhetsknep för en hjärntrött person som vill känna sig lite fin emellanåt.

There is no planet B.

”Jag tycker det känns bara vidrigt skrämmande att tänka på mig som åttiofemåring, femtio år framåt. Enligt forskarna är det kanske trettio år till vi nått The point of no return klimatmässigt och har fått jordens dödsdom, där vi inte kan stoppa uppvärmningen eftersom det sköter sig själv genom utsläpp från uppvärmda hav och uppvärmd tundra. Hur kommer det att vara att leva med den vetskapen? För mig? För mina barn? Barnbarn? Så ofattbart svårt, och hemskt, att ta in”, skriver Tove i kommentarsfältet till mitt blogginlägg om Nina Åkestams övning 85-åringen.

Allt jag vill skriva känns så fjuttigt. Tove, du har rätt. Det är så sjukt läskigt att tänka på framtiden, och vad som håller på att hända. Att det bara är 30 år kvar tills vi nått The point of no retur klimatmässigt. Jag tänker mycket på barnens framtid och den värld dom mest troligt kommer leva i med torka, bränder, översvämningar, matbrist som följd av klimatförändringarna som bara kommer bli värre… FY FAN. Så ofattbart svårt att ta in, precis som du skriver.

Men jag kan inte ha klimatångest, för jag har precis lärt mig att hantera min ”vanliga” ångest. Jag måste få tänka på min inre 85-åring nu och att hon vill att jag gör mitt bästa. Klimatkaos kan bara stoppas om folk faktiskt engagerar sig och ser över sin egen miljöpåverkan. Därför äter jag inte längre kött, vi kör en hybridbil och får förnyelsebar energi av elbolaget. Vi rev inte ut hela köket bara för att köksluckorna och gångjärnen var trasiga. Vi behöll det som fortfarande fungerade och bytte vi bara köksluckorna. Det är ju helt ohållbart att riva ut ett fullt fungerande kök som många gör. Vi passade även på att byta till mer energisnåla vitvaror och gjorde det ännu enklare att sopsortera. Vi köper nästan aldrig nya möbler (förutom sängen, men den har vi tänkt ha tills den brakar ihop) utan fyndar via Blocket, Facebook Marketplace och loppisar. Småsaker i det stora hela, men ändå medvetna val.

Något min inre 85-åring vill att jag ska sluta med är småköpen som egentligen borde kallas Fulköp. Jag måste sluta fulköpa snittblommor, böcker som går att läsa via Storytel och nya kläder sådär då och då. Småsaker för klimatet kanske, men eftersom vi är så många som gör så… Och så vill jag flyga mindre. Jag är sugen på att göra den resa Underbaraclara gjorde med tåg genom Europa. Kanske nästa sommar då minstingen är lite större.

Och så ska jag rösta för en ljus och grön framtid på söndag.
Hoppas vi är tillräckligt många!!!!

Här kommer 4 tips för att lindra sin klimatångest, och som gör skillnad:
(fräckt kopierat från Naturskyddsföreningen, som jag har stöttat sen tonåren)

1. Minska dina egna utsläpp

Fundera över klimatpåverkan i dina dagliga val. Sätt upp realistiska mål och börja med att se över mat, boende och resor. Att välja tåget framför bil och flyg, välja förnybar el till hemmet och samtidigt minska på köttet gör stor skillnad. Du kan också ringa din bank eller pensionsbolag och ställa krav på hur dina pensionspengar och besparingar investeras.

Här kan du läsa mer om hur du kan klimatmaxa dig själv.

2. Påverka din omgivning

På arbetsplatsen, i skolan, i familjen och bland vännerna har vi som störst inflytande. Där börjar omställningen sprida sig som ringar på vattnet. Se över resepolicyn på jobbet, bjud vännerna på vegetariskt eller ta med familjen på tågsemester. Och förklara varför.

3. Engagera dig lokalt

Alla utsläpp börjar någonstans och många viktiga klimatbeslut fattas lokalt – det kan gälla allt från cykelbanor till skolmat. Gå med i en av Naturskyddsföreningens klimatgrupper (eller starta en om det inte finns någon på din ort) och börja arbeta med lokala klimatfrågor och opinionsbildning.

4. Ställ krav på politikerna och känn styrkan i att vi är många!

De stora utsläppsminskningarna kräver politiska beslut. Du kan cykla men inte bygga cykelbanor, du kan välja tåget framför flyget men inte lägga ny tågräls. Därför är det viktigt att rösta och att ställa krav på klimathänsyn i alla politiska beslut. Det behöver inte vara svårare än att skicka ett mejl.

Använd vårat mejlformulär för att kontakta politikerna och kräv en tuffare klimatpolitik.

Ju fler vi är som ställer krav, desto större chans har vi att påverka – tillsammans kan vi påverka politiker att ta de stora och viktiga beslut som krävs. En stark gemensam röst kan göra stor skillnad. Det var till exempel Naturskyddsföreningen som föreslog världens första koldioxidskatt, en skatt som i dag har kopierats av flera andra länder.

Tack för din kommentar Tove. Kände att dina tankar förtjänar ett helt blogginlägg. För precis sådär känner många av oss. Jag har dock så mycket annan ångest att hantera, men just klimatångesten försöker jag hålla nere genom att göra aktiva val i min vardag. Det tror jag att du också gör. Hoppas vi kan bli fler ❤

Om livet som präglas av föräldraskapet.

På bilden står Astrid Lindgren med sin treåring Lasse år 1929.

Vem är jag som inte har brytt mig överhuvudtaget om Astrid Lindgren som person? Jag som har växt upp med hennes berättelser, om de starka flickorna och ensamma pojkarna, har aldrig någonsin reflekterat över hennes liv. Jag visste inte att hon, precis som jag, levt hela sitt vuxna liv som mamma.

Ända sen jag blev mamma för första gången när jag var blott 20 år har det känts viktigt för mig att läsa för barnen om storasyster Madicken och lillasyster Lisabet, egensinniga Pippi och knepiga Emil och hans kavata lillasyster Ida, som jag alltid ville veta mer om som barn, och om Lillebrors relation med Karlsson på taket, om syskonkärleken mellan bröderna Lejonhjärta och om den övergivna pojken Mio. Tillsammans har vi skrattat igenkännande åt Lotta på Bråkmakargatans bravader och imponerats Kajsa Kavat som julstökar och säljer fler polkagrisar än alla andra på julmarknaden. Vi har läst böckerna, och kollat på filmerna.

Jag har börjat tänka på Astrid Lindgrens liv eftersom filmen om den tid hon inte ville prata om har premiär om två veckor. Det är den filmen som får mig att läsa varenda artikel om Astrid Lindgrens liv som den unga mamman som tvingades föda sitt barn i ett annat land, kämpa för att få sonen åter och sedan leva ett helt liv med sorgen över hur allt började. Jag hade ingen aning, och känner hur något griper tag i mig när jag läser följande citat:

”Jag hade inte blivit en stor författare om inte det här med Lasse hade hänt.” Så säger Astrid Lindgren om sitt författarskap.

På sätt och vis skäms jag över att längta efter den där filmen eftersom att Astrid Lindgren själv inte ville pratade om det som hände när hennes son Lasse föddes år 1926, och åren efter. Men hur skulle hon i den tiden kunna stå upp för sig själv och sitt barn? Jag tänker bara på när jag själv blev gravid som 19-åring år 2004 och fick höra om de första reaktionerna som inte direkt var positiva. Jag förstår deras reaktion, men så här 14 år senare vill jag säga:

”Jag hade inte blivit den jag är idag om inte min förstfödde son föddes 14/9 år 2004.”

Förlåt mig Astrid, men jag kommer gå på premiären av filmen om dig den 14/9 i år. Inte för att gotta mig i din historia, utan för igenkänningen. Att vara en ung mamma som kämpar på. Och du, på premiärdagen kommer jag att vara 34 år och fira 14 år som mamma.

_MG_9436
Jag och min treåring år 2007.

Och nu när du har läst så här långt tycker jag minsann att du ska ta dig tid att titta på den gamle dokumentären om vår älskade Astrid. Klicka här.

Glöm inte vem du ska bli.

Frisör, advokat eller inte vet jag, typ os-vinnande simmerska*. Jag hittade alltid på något när jag fick frågan vad jag ville bli när jag blev stor. Det fanns inga storslagna drömmar, ingen inre låga med ett tydligt mål.

Nu är jag 34 år och har redan så mycket. Tre rara söner, kärlek, utbildning, karriär, villa, stor svart suv som körs på förnybar el, sparpengar och en stilig kavaj att ta på mig när jag vill visa pondus. Jag är den man lyssnar på, hon som varit med och skapat en jämställd arbetsplats och en person som till synes kan verka målmedveten, men som mest bara surfar på vågen framåt. Jag kan inte svara på vart jag befinner mig om tio år, inte ens om fem år, men jag kan inte sluta tänka på vem jag kan bli?

Det enda jag vet säkert är vem jag var fram tills alldeles nyligen – hon som bara körde på trots bultande sorg i bröstkorgen. Ärren i mig efter mötet i det där jefla konferensrummet gjorde mig rädd och osäker. Jag kunde förstås inte låta sorgen vinna så jag körde på precis som vanligt, och kanske har jag gett lite mer av mig själv än jag brukar. Vad få visste var att jag inte längre fattade att jag var bra, att jag inte kunde ta till mig feedback och att jag var livrädd för möten och kritik.

Sen blev jag så trött att jag inte längre orkade låtsas som att allt är bra, vilket gjorde att jag till slut kunde landa i något nytt som får mig att tänka på det Joan Didion skrev i sin novell On Self-Respect i Vogue 1961:
”En vanlig vidskepelse är tron att självrespekt är någon sorts amulett mot ormar, något som håller den som har det inlåst i ett ofördärvat Eden, långt borta från främmande sängar, tvetydiga samtal och trubbel i största allmänhet. Så är det inte alls. Självrespekt har inget att göra med vad som syns på ytan, tvärtom är självrespekten en avskild frid, en privat försoning.”

Det är det jag drömmer om nu. En inre frid, en privat försoning. Därför tänker jag just nu väldigt mycket på min inre 85-åring, och vad jag kommer att minnas av den här perioden i mitt liv när jag sitter där i trädgården och ser mina barnbarn kämpa på med barnen, relationen, jobbet, kroppen och tiden som aldrig räcker till. Då ska jag be dom tänka på sin egen inre 85-åring, och precis som jag gör nu fundera på varför jag gör det jag gör, och vad jag egentligen vill. Det är en så himla bra övning, som jag lärt mig av Nina Åkestams bloggande.

Övningen 85-åringen
(allt detta är fräckt kopierat från Nina Åkestams blogg, och inget jag har kommit på själv men det har hjälpt mig mycket)

Sätt dig i lugn och ro och fundera på dig själv som du skulle vilja vara som 85-åring. Skriv ner det du tänker, som stödord eller som en berättelse. Hur ser du ut? Var är du? Hur är vädret? Vilka människor har du omkring dig? Vilken typ av historier berättar du om ditt liv? Försök att vara så konkret som möjligt och låt det ta tid. Om du tröttnar kan du avbryta och fortsätta någon annan gång när du är mer inspirerad. Det viktiga är att bilden du ser framför dig känns bra.

När du har fått ner orden på papper tar du dig en ny funderare. Vad kan du göra nu, idag, för att öka chanserna att bli den 85-åring du vill vara? Behöver du en utbildning? Behöver du mer eller mindre pengar? Behöver du resa eller flytta? Behöver du mer tid till vissa saker, och mindre tid till andra? Skriv ner dem också, och ta tid på dig här med.

Tror du att du kommer att testa den här övningen? Jag kan verkligen rekommendera det, men jag behåller min inre 85-åring för mig själv. En sak kan jag dela med mig av och det är att den 85-åriga Alexandra inte kommer vara särskilt äventyrlig av sig. Hon vill vara nära sin familj, och att barnen och barnbarnen vet jag och min man alltid finns där för dom. Det känns viktigast, att vi håller ihop, och jag vill att farmor ska man känna att man kan gå till, med alla sina tankar.
* jag tävlingssimmade som tonåring. Sen slutade jag med det för att det blev tråkigt, och jobbigt att rehabträna.